Jag är så tacksam att få leva i ett samhälle där var och en har möjlighet att i stor mån få göra nytta för sina specifika egenskaper. Jag, till exempel, är en fena på heminredning, och inredning i stort, medan min bror – som ändå kommer ur exakt samma genbank som jag – är helt värdelös på den fronten. Konstigt, men sant. Jag fick all vår samlade genbanks kreativitet, men noll av dess sinne för teknik och matematik, medan han fick en sorts tvärtomuppsättning. Detta tycker jag är bra, för vi kompletterar varandra perfekt, och bråkar väldigt lite vilket antagligen är en konsekvens av att det aldrig funnits särskilt mycket konkurrens mellan oss.

Olika som natt och dag

När han, som arbetar i industribranschen, börjar snacka loss om saker som mätvärden, bars och elektriska ställdon så drömmer jag mig bort. Jag slutar liksom lyssna för jag förstår ändå absolut ingenting av det han säger och är dessutom noll intresserad av att förstå. Likadant gör han när jag visar tygprover och färgkartor och jag tycker att det är högst märkligt hur han kan vara så ointresserad. Han menar att han inte ser någon direkt skillnad på laxfärgad och babyrosa. Herregud.

Känsliga

Det finns dock en sak som förenar oss och det är vår empati. Vi är väldigt känsliga personer båda två. Personer som förälskar sig lätt, som älskar djur och som alltid uppskattar gott sällskap. Min bror är faktiskt min bästa vän, hur klyschigt det än må låta. Jag känner mig lyckligt lottad över det.